SKOLFOTO
Idag var det dags igen. Dags för det som varje år, som jag konstigt nog väntar på med spänning, men som alltid tycks sluta lika dant. Besvikelse. Jag har under en sådan här dag en enstaka gång i mitt snart 18-åriga liv blivit nöjd. Det var när jag började ettan på gymnasiet.
Trots reaktionerna från tidigare år, valde jag att ändå öppna katalogen med hopp, om att det kanske skulle vara annorlunda i år. Kanske har jag vuxit 7cm? Kanske har jag bara sådär plötsligt fått ett vackert leende som alla på röda mattan har och det där fina självfallet? Kanske. Allt jag letar efter är en kille, Gustav för att vara exakt, som någonstans i katalogen skall ligga på golvet och posa. Där!
När jag får upp sidan ser jag mig själv, min första tanke? Vad hände med det där fina självfallet? Tjejen på bilden har ju en utväxt som slutar vid axlarna. Varför är ena sidan vågig och andra rak? Vad hände med mitt fina leende och mina sju cm?
Någon dag ska jag berätta om de fem råläckra tjejerna på nedersta raden, men inte nu.
