michelle

Ciao! I går gick vi tjejer i klassen, förutom Johanna som är sjuk, ut och åt. Trevligt som bara den var det, trots att det regnade in på oss ibland. Där satt vi med mysiga filtar om oss och pratade om gamla minnen från vandringen, som vi konstigt nog tog oss genom i tvåan. Hur sura alla än var då, så finns det inte så mycket mer att göra nu, än att skratta åt det.

Kortfattat för er som inte var närvarande vid denna händelserika uplevelse.
Vandring. Taggade och glada börjar vi vår vandring genom att gå ut i skogen någonstans. Fått uppgifter om att det ska finnas vattenstationer och tar därför inte med med än en petflaska vatten. Inga vattenstationer syns till och folk blir trötta av värmen. Går upp för sjuka backar och upptäcker att vi går åt fel håll. Alla i gruppen sätter sig ner och ringer till olika lärare och även föräldrar för att be dem hämta hem oss. Ingen teckning. Någon glad människa börjar sjunga "För jag är lycklig, för jag är lycklig" för att lätta på stämningen. Går tillbaka åt rätt håll. Linn försvinner och jag får ensam gå ut ur skogen igen för att se vart hon är. Ingen Linn syns till. Vi fortsätter gå, gå och gå. Jag får ett samtal av en gubbe som säger att han har Linn i sin bil. Blir jätterädd och frågar vad fan hon gör där. Han berättar att hon mår bra, att hon fick ett astmaanfall och lagt sig nere vid vattnet där han hittade henne. Vi fortsätter gå, igen. När vi äntligen kommer fram till stället där vi skulle sova frågar jag en lärare varför det inte fanns vattenstationer, hon får det till mitt fel att Linn försvann. Somnade i alla fall senare i tältet med resten av trion och vaknade upp helt prickig av insektsbett. Kul.

Kanske inte verkar som världens roligaste upplevelse men det var faktiskt ganska roligt. Konstigt nog.