michelle

Ni vet känslan när livet verkligen känns helt klockrent. Allting liksom bara flyter på, inte ett moln i sikte, livet på et silverfat. Ungefär. Jag tror att ni förstår.

Jag är så lycklig att jag knappt kan sova.

Trots det så kan jag inte sluta tänka på att något litet minifel (Typ en kommande tandläkartid?) på livet måste det finnas i alla fall. Varför är det så? Varför förutser vi alltid det västa?